CHEFEN FRU INGEBORG
han så blint låta leda sig av det där kräket? Tron på demoniska makter måtte ha uppstått hos någon stackars mor, som såg sin son förförd och som inte ville erkänna det enkla faktum att det ena kräket sällar sig till det andra. Ibland är han mig vidrig.
Vem? skrek fru Ingeborg, och hela hennes kropp restes och spändes till försvar. Samtidigt slappnade den andras kassandriska spänning och hon sjönk ihop till en liten gumma, som mumlade: Louis — Louis — Louis — min pojke —
Fru Ingeborg viskade — som om någon obehörig varit i rummet —: Du borde skämmas! Du menar inte vad du säger! Du kommer att ångra dig! — — Vid ett senare tillfälle, då hon inte längre visste vilka gåvor hon kunde bjuda väninnan, begärde hon i sin ömma iver besked om hon verkligen inte kunde göra någonting för henne. Fru de Lorche klappade henne på handen och svarade: Vad du gör för Louis, det gör du mig! — Genast lyste fru Ingeborg upp och yttrade triumferande: I dag är det kanske annat ljud i skällan! I dag är han kanske inte så förtappad? — Vartill fru de Lorche genmälte: Är han förtappad, så är jag förtappad. Vi hänga samman. Men med dig är det ju en annan sak.
Yttrandet var en smula gåtfullt, men fru Ingeborg begärde inte någon förklaring, erkände inte ens för sig själv att fru de Lorches yttrande var egendomligt. Under de följande kvällarna undvek hon sorgfälligt alla ämnen, som kunde föra fästmannen på tal. Den blida harmonin i blåvita kammaren förblev några veckor ostörd. Men en kväll sa fru de Lorche: Numera tala vi aldrig om Louis. Är det inte besynnerligt, att hans mor och svärmor sitta samman kväll efter kväll utan att tala om honom? Varför undvika vi det? — Fru Ingeborg svarade tankspritt: Det finns ju annat att
