Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

tala om. — Visserligen, medgav den andra, tillade långsamt och lågmält: Men jag skulle vilja veta, varför du undviker att tala om Louis? — Fru Ingeborg leende och alltjämt tankspridd: Jag vet inte! Jag ska kanske tänka efter! — Fru de Lorche ännu mera lågmält: Ja, du bör kanske tänka efter. I tid.



JAG, KURT BALZAR, SON TILL FIRMANS GRUNDARE —

Uppmaningen att tänka efter i tid tog fru Ingeborg som en förebråelse därför att hon ännu inte planerat något för fästmannens framtid. Redan diskuterade Louis och Suzanne dagen för bröllopet och roade sig med att titta på våningar, men den ekonomiska grundvalen för det blivande hemmet tycktes inte bekymra dem stort. Det är jag, som ska tänka på allt, suckade fru Ingeborg och låtsades en förargelse, som i själva verket var en förklädd tillfredsställelse. Hon började undersöka möjligheten och lämpligheten av fästmannens inträde i firman. Därvid råkade hon i strid dels med Kurt, dels med sina egna åsikter om firmans framtid.

Dagarna efter branden, då stämningen på Sommarro var som mest kvav och tryckt, hade mor och son, var och en på sitt håll, med ny iver ”gått i selen”. Kurt förberedde ett fältslag i stil med hattaffären, en framstöt i samma riktning. En lätt halsschal, som under senvåren fladdrat över kontinenten och som sparsamt och huvudsakligast i kvalitetsarbete nått norden, skulle bli den stora balzarska utställningslokalens förhöstprakt. Affären borde inte få någon särdeles stor omfattning: den avsåg blott att bevara kontinuiteten, understryka lokalens karaktär av nedslagspunkt för snabbt

212