CHEFEN FRU INGEBORG
Kurt trodde emellertid att hon hade en annan orsak. Sedan han grubblat några dar och övat sig i självbehärskning — ibland med gråten i halsen — sökte han åter upp modern på kontoret, sa: Hör här! Mamma och jag ha alldeles för olika åsikter beträffande affären. Vi skulle inte dra jämnt. Därför tänker jag stanna vid regementet och tillsvidare avstå från att ingå i firman. Det är visserligen emot pappas sista vilja, men det kan inte hjälpas. Han kunde ju inte ana att du och jag inte skulle —
Han tvärtystnade, befarande en mycket omanlig och olämplig snyftning. Den uppoffring han gjorde var stor, och framkallandet av faderns minne och minnet av den lilla famiijens trygga enighet och sämja upprörde honom. På fru Ingeborg hade hans ord en annan verkan. Hon hade blivit misstänksam, hon vädrade överallt förebråelser. Sonen beskyllde henne för att bryta mot mannens sista vilja. Hon sa: Det finns också en annan utväg. Jag kan draga mig tillbaka. — Han hade tagit förslaget med i beräkningen och svarade rappt: Det är en utväg, men den är idiotisk. Du har skött den här affären så länge och så utmärkt — — Verkligen? inföll fru Ingeborg. Jag trodde, att den minste springpojke kunde sköta den bättre än jag!
Efter ett ögonblicks tystnad vände sig Kurt om och gick mot dörren. Fru Ingeborg greps av en plötslig ångest, hon ropade: Kära barn, missförstå mig inte! Låt oss resonera om saken! — Han svarade: Vi behöver inte resonera. Saken är avgjord. — Gick.
Vare sig saken avgjorts eller ej, fördes den inte vidare på tal. Fru Ingeborg hade fått ett nytt intresse, som under de första regniga höstveckorna helt tog tid och tankar: Sussis utstyrsel. Som om det gällt någonting alldeles utomordentligt viktigt och brådskande sprang hon omkring i hällregnet,
