CHEFEN FRU INGEBORG
klafsade fram genom vattenpussarna, fyllde butiksdisk efter butiksdisk med sina mångahanda beställningar: duktyg, lakan, linne, broderier, husgeråd, prydnadssaker. Om kvällarna förevisades dagens inköp för Sussi, som regelbundet och med få variationer yttrade: Vad du är snäll! Louis kommer att bli alldeles förtjust. — Till en början märkte inte fru Ingeborg den egendomliga form, tacksägelsen fick. Men en kväll slog det henne och hon utbrast med rynkad panna: Varför säger du alltid att Louis ska bli förtjust? Tycker du inte om det själv? — Sussi svarade: Jo visst. Men du vet, att jag inte har mycket sinne för sånt där. — Inte mycket sinne! upprepade fru Ingeborg förargad. Tänker du gifta dig eller tänker du inte gifta dig? — Sussi svarade: Jo. Det är väl meningen, kan jag tro —
Fru Ingeborg tänkte: Det måste ha kommit en fnurra på tråden. Hon började ge akt på fästmannens kommande och gående och märkte dels att han kom rätt sällan, dels att han gick rätt snart. Och hon såg dem nästan aldrig smekas. Plötsligt erinrade hon sig att hon vid två eller tre tillfällen mött fästmannen tillsammans med en av Julias smålandstöser. Kunde det vara någonting på den kanten? Misstanken var svag, allra helst hon inte visste om det vid de tre tillfällena varit samma flicka — hon kunde inte skilja mellan de tre systrarna. Hon försökte sondera Sussi. Vad jag tycker, att ni har blivit kyliga mot varandra, du och Louis? Svaret dröjde, men kom äntligen med ett muntert skratt: Det är Kurt som drillat oss efter anständigt fästfolks exercisreglemente! Här i huset törs man inte kyssas! — Skrattet och svaret lugnade henne. Hon fortsatte att göra inköp och beställningar, tog ibland Sussi med sig, men gick helst ensam, eftersom dottern visade en upprörande likgiltighet. Klädd nästan som en torgmadam klafsade hon omkring i
216
