CHEFEN FRU INGEBORG
vårhattar. Det kunde möjligen bli en god affär. Men jag har svårt att bestämma mig. Jag är kanske trött. Jag skulle vilja ha ditt råd.
Nu hände, vad hon med moderlig förslughet visste skulle hända. Först kom rodnaden, plötslig, hastigt övergående och åtföljd av en serie nervösa blinkningar. Så försvann den militäriska stramheten ur kroppen och ersattes av en tämligen slyngelaktig vårdslöshet. Sålunda förvandlad satte sig herr löjtnanten på läderstolens armstöd, tog modern under hakan och betraktade henne med ett löje, som han själv ansåg vara frätande satiriskt. Hon å sin sida fann det lika barnsligt och förtjusande som alla hans andra löjen.
Jaså, sa han med stark satirisk betoning. Chefen vill ha mitt råd? Det är kanske första gången jag blir tillfrågad?
Hon svarade:
Det är inte första gången jag begär ditt råd, men det blir kanske första gången jag följer det.
Han la handen över hennes mun och talade. Hon kysste handen, som låg över hennes mun, tog sedan bort den och talade. Han la åter handen över henes mun och talade. Så fortgick det en stund. Det var deras sätt att avhandla allvarliga ämnen, Och ämnet var allvarligt. Frågan gällde icke hattaffären allena, den gällde sonens inträde som delägare och medbestämmande i firman.
Saken var på förhand avgjord. Enligt Jacques Balzars yttersta vilja skulle sonen vid fyllda tjugufem år göra sitt inträde i firman. Herr Andersson avvaktade med otålighet den fastställda tidpunkten, Kurt likaså. Fru Ingeborg tänkte icke korsa en yttersta vilja, som i själva verket varit hennes mer än mannens. Herr Balzar hade aldrig haft någon vilja. I firman hade han representerat den fina smaken, fru Ingeborg viljan.
20
