Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Olyckligtvis hade sonen ärvt mer av viljan än av den goda smaken. Det visste de, det sågo de fullständigt klart. Den goda smaken kunde ersättas utifrån. Men hur skulle det gå med de båda viljorna? Däri låg en risk för firmans trivsel och bestånd, för det dagliga brödet, den dagliga samlevnaden. Kurt målade framtiden kort och klart:

Det kommer att bli ett litet helvete.

För resten gjorde de varandra inga förebråelser. De voro sådana de voro, och saken var sådan den var. Du är ett tjurhuvud, brukade fru Ingeborg säga, och det är din mors fel. Men jag får väl söka jämka mig så gott jag kan.

Vartill sonen genmälte:

Vilket vill säga detsamma som intet. Men hör nu! Aldrig, aldrig kommer jag att inträda i firman. Aldrig så länge du lever.

Vartill modern suckade:

Nå, jag får väl raska på med att dö.

Då blev han ond, ruskade henne och kysste henne.

Så hade saken stått i långliga tider, så stod den ännu i februari ungefär ett år före den ödesdigra födelsedagen. Då inträdde så småningom en förändring.


Den markerades redan vid herr Anderssons återkomst från yttre kontoret. Löjtnanten stod mitt på golvet nedhukad över läderasken med de sju hattarna. Fru Ingeborg letade bland pulpetens papper. Hon sa:

Andersson, tag fram offerten och våra kalkyler. Eftersom jag av någon obegriplig anledning inte kan bestämma mig, överlämnar jag saken helt och hållet åt Kurt. Han får avgöra. Om ett år ska han i alla fall inträda i firman. Det skadar inte, att han så småningom får vänja sig vid ansvaret.

Vändande sig till sonen tillade hon:


21