Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

oftast hade hon inte ens märkt den, ibland hade hon blivit otålig och snäst av. Nu lugnade det henne att höra de välkända sentimentala tonerna. Än mer — hon fann behag i dem. Hon tyckte att gubbens dyrkan bestyrkte hennes ålder bättre än något prästbevis. Hon grep hans hand, tryckte den varmt, hon gav honom ett leende, en blick, hon sa: Vad hör jag? Vad är det för en gammal flicka? Det skulle väl aldrig vara jag?

Herr Andersson lösgjorde varligt sin hand ur det varma greppet. Han stirrade på hennes hårfäste: han vågade inte längre se på hennes ögon eller mun. Han mumlade invärtes: Å hu! Å fy! Å hemskt! Hon är ju en gammal kokett —

På sätt och vis hade han rätt. För ögonblicket var hon en gammal kokett eller snarare — trodde sig vara. Handtryckningen, leendet, ögonkastet, det skälmska tonfallet var ingenting annat än en fulländning av gumbilden. Först då man alldeles tappat bort sig själv, börjar man undra, vem man är — vad man är. Finner man då, att man är en person som börjat glida in i den höga ålderns dödvatten, där ett stort och tryggt lugn råder, måste man rätta sig därefter och framför allt fastslå och framvisa faktum för andra och för sig själv. Fru Ingeborg hade funnit att hon var gammal och tung, ljum och trög — början till en gumma. Enligt hennes kanske gammalmodiga föreställning bär en gumma spetsmössa på hjässan, krås kring halsen, hennes rygg är kutig och magen putig, hennes gång är ful och när hon möter bekanta, kisar hon med ögonen och säger ”här rultar jag omkring” — eller någonting annat som godmodigt skämtar med ålderns osköna skick. Vidare smakar henne en gammal kavaljers hyllning rätt väl, hon blir brydd och förtjust, koketterar. Fru Ingeborg trodde, att hon koketterade. Hon hade sett, hur det går till på teatern, i romanerna, bland

15 Bergman Chefen fru Ingeborg225