CHEFEN FRU INGEBORG
bragte mannen daremot tänkte: blir hon ond, kan hon vägra mig pension! En dylik eftertänksamhet mitt upp i högsta känslosvall bevisar ingalunda att känslorna äro oäkta, konstlade. Men deras uttryck blir konstlat. Särskilt för den andligen fattige är intervallen mellan känsla och utbrott ödesdiger. Han får tid att förneka sig själv, gripa efter en förebild, intaga pose, härma någon beundrad person, en romanfigur, en skådespelare. Det var sålunda en vredgad och dödligt bedrövad père noble som mot fru Ingeborg framslungade tiraden:
Hur är det möjligt? Hur är det möjligt!! Hur kan en människa förändras så på några månader, några veckor, några dagar? Och var skall detta sluta? Vi gå på randen av en avgrund!
Fru Ingeborg blev i högsta grad förbluffad. Var det ett av hans vanliga dåliga skämt? Herr Anderssons strömmande tårar svarade nej. Inför det obegripliga begagnade sig fru Balzar av ett universalmedel, använt flitigt av chefer — hon rätade upp sig, rynkade pannan och skärpte rösten, i det hon sa: Vad går åt Andersson? Vad menar han? Vem är förändrad? — Medlet förfelade inte sin verkan. Herr Andersson föll genast ur posen; hans tårar sinade, han yttrade halvviskande och med ett förvridet leende: Förlåt en gammal narr, som ska lämna sin post i livet! Den må ha varit krävande eller ej. Man blir sentimental. Här har jag suttit år efter år på samma gamla stol och kladdat ned samma gamla siffror och hållit av samma gamla flicka. Nu är det slut. Förlåt!
En kärleksförklaring och ingalunda den första. Under årens lopp hade herr Andersson förklarat chefen sin kärlek på ungefär samma sätt och ungefär en gång i kvartalet. Det hade inte varit någon särdeles stor plåga för föremålet; som
224
