Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

På den punkten brister mina krafter. Chefen har funnit skäligt att avlägsna herr Kurt Balzar till förmån för herr de Lorche. Men sannerligen ej till förmån för firman! Uppysningsvis kan jag meddela, att jag inte är ensam om min häpnad och min harm. Dessa känslor delas av firmans övriga personal.

Han klubbade av sitt anförande med högra handens knogar. Genom att bruka vändningar som ”funnit skäligt” och ”upplysningsvis meddela” sökte han uppnå en sorts kurialstil som skulle antyda att det var den sakkunnige affärsvännen som talade. Nu kom familjevännen.

Fru Balzar! Jag talar i en död mans stad och ställe. Engång i tiden fann herr Balzar mig värdig att stå fadder vid Suzannes vagga. Jag är hennes gudfar, jag har rätt och plikt att tala.

Herr Andersson tillhörde den talrika människoart, vars själsliga utveckling ofrånkomligt kulminerar i utropet: Dixi et salvavi animam meam! Någon profetisk anda äga de inte — till skillnad från Kassandra — men återspegla som kören i ett grekiskt drama handlingen. Även då de gripas av dunkla aningar om ett tragiskt slut, hålla de sig tysta som möss. Först när det tragiska slutet synes dem oundvikligt, störta de fram, riva skägget, rulla ögon och ropa: Ett ögonblick! Sänk dolken! Jag måste rädda min själ! Den ogudaktige, som inte låter varna sig, måste dö (säger Hesekiel), men varnaren frälsar sin själ! Denna billiga frälsning tilltalar den politiske eller religiöse Pelle-Jönsen likaväl som familjelivets parasit, ”farbrodern”, ”tanten”. Dixi et salvavi! Att han talar, det hör man nog men betvivlar frälsningen. Hans själ har inte varit utsatt för någon fara. Den talande koristen gripes mindre av dramat än den stumme åskådaren.

Det är tre saker, som jag måste påpeka, innan det blir för

229