Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

sent, fortsatte herr Andersson, väl vetande att det redan var ”för sent”. Först och främst, fru Balzar — Suzanne är inte någon nutidsflicka. Hon har varken dansat, flirtat eller festat bort sina känslor. Hon är en återuppstånden Guds ängel från mormors dagar, mjuk och spröd, stolt och ömsint. Märk det! För det andra: det kan se ut, som om hennes känslor för fästmannen svalnat. Till och med jag har ibland låtit lura mig. Och jag har sagt: Gud ske pris! Jag har på sistone sett, att hon inte längre bär förlovningsringen. Varför? Är fästmannen henne likgiltig ? Har hon ingenting emot att låta honom gå? Misstag, fru Balzar! Jag är en enfaldig människa, men jag har tränat min iakttagelseförmåga. (Han tänkte på myrorna.) Och jag vet, jag kan med visshet säga er att det lilla hjärtat är ohjälpligt fånget. Man kan riva sönder nätet, men varje maska ska efterlämna ett blödande sår!

Kära då! avbröt fru Balzar milt och med trötthetens trista tålamod. Kära då, varför talar inte Andersson hebreiska? Jag skulle visst förstå honom bättre.

Herr Andersson krökte sina fingrar till klor, rev och burrade upp sitt skägg och sitt hår, höll sina krökta fingrar över bordet som en pianovirtuos över tangenterna. Han utbrast triumferande:

Chefen! Jag talar hebreiska. Om jag talade svenska, skulle jag inte våga fatta mina egna ord. Nej, låt oss tala hebreiska och förstå på hebreiska! Ämnar ni tillåta att Suzanne gifter sig med herr de Lorche? Eller tror ni er utan vidare kunna bryta förlovningen? Och i så fall — vad tänker ni göra med Suzanne? Har ni planerat något? Ska hon resa utomlands? Får hon följa mig till Paris? Jag ska bli en förträfflig ciceron: jag kan Bædeker utantill. Jag ska bära henne på mina händer —


230