CHEFEN FRU INGEBORG
samvetet hade röjt sig. Fru Balzar gick några steg, vände, följde, förföljde. Gatan upplystes av starkt strålande butiksfönster. De båda ungdomarna gingo tätt intill varandra och då flickan var rätt liten, fästmannen lång, böjde han sig gång efter annan ned över henne och hon riktade sitt ansikte upp mot hans. Hur förtroliga! tänkte fru Ingeborg. Tacka Gud att de inte kysser varann mittpå gatan! Nu stannade de plötsligt i ett gathörn, vände sig om och sågo nedåt gatan. Som fru Ingeborg befann sig på blott några meters avstånd och mitt i ljusfloden från ett fönster, måste de ha upptäckt henne. Hon tappade huvudet, tvärstannade mittpå gångbanan och hade inte ens nog besinning att vända sig mot butiksfönstret utan stod där orörlig och stirrade på dem. Paret fortsatte emellertid sin vandring, vikande in på sidogatan. Så snart de försvunnit återfick fru Ingeborg förståndets och lemmarnas bruk. Hon vände och skyndade flämtande åt sitt håll, men tvärstannade på nytt. Det blänkte till för hennes ögon — upptäckten, Sanningen kom med en rent fysisk förnimmelse av blixtrande ljus. Just vid den gata, på vilken de båda unga slagit in, var fästmannens bostad belägen! Behövdes starkare bevis? Vare sig de behövdes eller ej, gjorde hon helt om och sträckande ut stegen på ett löjligt, okvinnligt sätt skyndade hon fram till hörnet. Paret fanns inte på gatan, alltså hade de stigit upp i de Lorches bostad. Vissheten verkade i förstone befriande. Hon andades ut. Strax kom nästa skede. ”Vissheten” måste styrkas. Den misstänksammes visshet måste ständigt styrkas, ständigt bekräftas på nytt — kanske därför att det i grund och botten är en helt annan visshet man eftersträvar. Fru Ingeborg gick in i huset, upp för dess trappor, stannade vid en dörr med fästmannens visitkort. Plötsligt slappnade hon som om hon i sin blinda iver stött huvudet mot dörren och
234
