Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Ajjö, min herre. Jag lämnar dig ensam med dina plikter. Andersson står till tjänst med alla upplysningar. Jag tänker inte besvära.

Andersson utstötte en viskning:

Chefen abdikerar! Äntligen —

Hon svarade:

Chefen abdikerar icke.


Hon gick in i spegelrummet, låtsades stänga dörren men öppnade den åter på glänt, så pass att hon i spegeln kunde iakttaga sonen. Hon ville inte lyssna, hon ville bara titta på. Hon tyckte det var roligt att se, hur pojken såg ut, då han gjorde sin första affär. För resten skulle hennes samvete inte ha förbjudit henne att lyssna. Men det var en fysisk omöjlighet. De båda herrarna, som tagit plats vid chefens skrivbord, talade lågmält, under det att fru Julia Koerner i spegelrummet talade högljutt.

Fru Koerner talade gärna. Elakt folk kallade henne skata. Andra menade, att den samvetsgranna konstnärinnan tränade sin starka och vackra stämma. Ej sant. Fru Koerner var en sokratisk ande, hon tänkte ständigt och hade ständigt behov av att meddela sina tankar. Åt vem hon meddelade dem kunde vara likgiltigt, men hon föredrog dock unga flickor. Ty hon var viss om att hennes tankar skulle gagna dem vid ett eller annat kritiskt tillfälle.

Ja, mina ungar, sa hon till de tjänande änglarna, utan arbete vore en människa med mitt temperament såld. Jag är vacker och tilldragande och har dessutom den egenskapen att framkalla hjärtklappning. Men hjärtklappning är en smittsam sjukdom. Mitt stackars hjärta skulle snart ha klappat slut, om jag inte i tid funnit botemedlet. Jag rabblar min läxa, den roll jag för tillfället instuderar. Man säger

22