CHEFEN FRU INGEBORG
förargad:) Men vad jag ville säga var det, att han redan hade en fläck på rocken. Här under bröstfickan. Hur kan man vara så slarvig med sina kläder? Det är det tråkiga med Louis — (Hon avbröt sig, fortsatte hastigt och ännu mera förargad:) Sådant irriterar mig. Jag är kanske småaktig. Ja, jag är verkligen småaktig. Jag skulle vilja påstå att småaktig är jag särskilt — jag menar att jag är särskilt småaktig, när det gäller Louis. Det är det tråkiga eller rättare sagt — det är det olyckliga att jag inte riktigt kan tåla honom —
Fru de Lorche, i sin soffa, med sin pärlstickning, lyssnade uppmärksamt som om hon hört något av vikt, väl värt att ord för ord begrundas. Med samma min lyssnar man till en sinnessjuks ramsor, men också i vardagslivet till en vän, då han eller hon med iver tar upp ett ämne, som fyller hans själ, men som man för länge sedan avfärdat såsom likgiltigt. Nu rider han sin käpphäst igen! tänker man med förnämt överseende och tålamod. Då händer det stundom att ett ord eller en vändning i vännens tal befinnes vara en stigbygel, angjord vid lyssnarens egen käpphäst. Raskt svingar han sig i sadeln. Så skedde här. Den till synes uppmärksamt lyssnande Kassandra halvsov, men väcktes plötsligt av ordet olyckliga. Nästan yrvaken lyfte hon handen, avbrytande, och yttrade:
Olyckan, min kära vän! Olyckan är ju den, att du håller för mycket av honom.
Varken ord eller ton voro högtidliga. Just så säger en mor till sin väninna: Du skämmer bort min pojke. Likväl gjorde fru Ingeborg inte något försök att tolka yttrandet som en menlös beskyllning. Lika gärna kunde Kassandra ha använt sina djupaste brösttoner och framslungat ett anatema: Du är blint förälskad. Din kropp begär honom och din själ begär honom. Du är dömd.
246
