Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Tanken, som inte fick tänkas, hade fått gestalt. Fru Ingeborg gjorde verkligen ett försök att förneka den, men blott till det yttre. Hon smålog och skakade på huvudet, blev åter slött allvarsam, strök med handen över de sömnhungriga, brännande ögonen, smålog på nytt och riste huvudet, sjönk sakta samman i stolen. Leendet hängde kvar i de slappa mungiporna. Fru de Lorche besvarade det så som spegeln besvarar ett leende. Några minuter sutto de tysta. Det föreföll som om de hade lyssnat, väntat återupprepandet av ett nyss hört egendomligt ljud. Alltjämt med det slappa leendet förnekande tanken frågade fru Ingeborg sömnigt och långsamt:

Hur kan du veta det?



KROPPENS UPPRIKTIGHET

En ostrogotisk konung, förföljd av grekerna, sammankallade sina yppersta krigare och sporde: Vem av er är min trognaste tjänare? Krigarna betraktade varandra, än grannen till höger, än grannen till vänster, och var och en fann det förmätet att framhäva sin egen trohet som den yppersta. Blott en av dem vände sig varken till höger eller vänster utan betraktade oavvänt sin egen bild i den blanka skölden. På hans skuldra lade kungen sin hand och upprepade frågan. Krigaren svarade: Herre, jag. När kungen avlägsnat sig utbrusto de andra i harmsna rop, men krigaren tystade dem, sägande: Varför avundas? När en konung frågar efter sin trognaste tjänare, har han redan dömt honom till döden. Den trognaste bland de trogna fick rätt. Sedan han åt konungen utfört ett hemlighetsfullt uppdrag, prisade kungen hans trohet och tillade: Hur vill du bevara min hemlighet? Kan inte smärtor avtvinga dig den, skall varken vinrus eller kärleks-

247