Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

kärv ton i den riktiga föreställningen att kärvhet skulle verka mindre sårande än känslosamhet. Den hopsjunkna, dödströtta varelsen framför henne, med domnad blick, ett ömkligt leende i mungiporna, kom hennes medlidande att svalla över bräddarna. Hon sprang upp, bredde ut sina armar, ropade: Min kära, stackars, älskade vän! — I samma ögonblick förvandlades fru Ingeborg. Gestalten återfick en spänstighet, som den inte vidare skulle förlora. Ansiktsmusklerna spändes och de slappa gumvecken, grubblets och ångestens rynkor utplånades. Varken utan skäl, ej heller förgäves hade hennes fädernesläkt valt och burit en rovfågels namn. Hon var tillräckligt ödmjuk för att utan motsägelse höra sanningen, men hon var icke ödmjuk nog att bära medlidandet. Snabbt lyfte hon handen, avvärjande, och pekade med en befallande åtbörd på soffan, i vilken den förvirrade och snopna fru de Lorche åter nedsjönk. Efter några minuters tystnad yttrade fru Ingeborg: Du har sagt mig åtskilligt, som jag måste tänka över. Säg mig nu bara en sak: Har de andra sett och uppfattat på samma sätt som du? — Undvikande hennes frågande och uppmärksamt granskande blick svarade fru de Lorche långsamt: Vad vet jag? Hur skulle man kunna tala om dylikt? Jag har sagt dig, vad jag såg. Det var inte svårt att se. Det var svårare att inte se.