Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

vara under samma tak. Då kom du till mig. På fem månader hade du gjort mig ett besök, nu kom du var dag. Klappa barnet för ammans skull, brukar man säga, men det här var tydligen att klappa mamman för sonens skull. Du sa: Jag får inte sova, jag står inte ut med att höra honom tassa omkring. Det känns som om han trampade på mig med sina nakna fötter. Kors i all sin dar! Hur kan en stark och sund människa plötsligt bli så känslig? För resten gick han säkerligen i tofflor, så att jag vet inte var du tog de nakna fötterna. Redan då tänkte jag tala med dig. Men var skulle jag börja, hur skulle jag komma in på så ömtåligt ämne? I dag slapp det ur mig oförhappandes därför att jag sannerligen grubblat mig trött. Ett tag föll jag på den dumma idén att söka väcka någon sorts avsky för Louis. Jag berättade det värsta jag visste om honom — hans förhållande till sin far. Aj, aj, aj! Aldrig såg jag en människa lyssna med så förälskad min, skrämd visserligen, men ännu mera imponerad och betagen. Då förstod jag att olyckan var fullkomnad. God eller ond, grym eller barmhärtig — det var lika bra. Vad hade jag sen att komma med? Ingenting. Jag satt som på teater. Hur ohygglig pjäsen än var, kunde jag ingenting göra för att ändra den. Jag såg dig maskerad som vördig matrona anordna tête-à-tête mellan Louis och den där stackars smålandstösen, som för resten var så rädd för dig att hon skalv! Minns du, hur du lockade mig ut i köket för att själv stå på lur och i rätta ögonblicket ”ta dem på bar gärning”. Jag kallsvettades, fast jag mycket väl visste, att det inte fanns det ringaste klandervärt mellan Louis och tösen. Och du frågar, hur jag kan veta! Hur kan du själv undgå att veta? Kan en människa förvandlas så fullständigt utan att hon själv märker det?

Ditintills hade fru de Lorche talat i en nykter och tämligen

251