Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Hon kunde flamma upp, men orkade inte brinna, slocknade i modlöshet. Bredvid modern kände hon sig fysiskt underlägsen. Alla de små pinsamma scenerna, styngen av en dubbel svartsjuka tröttade ut henne. Hon ville bara vara i fred. Hon försvann. Var är Sussi? I sitt rum? Nej. Utgången? Nej, här hänger hennes kappa. Äntligen säger Tysta Marie: Va frågar ni efter? Hon sitter inne hos mig. — Då lämnas hon i fred. Tysta Maries rum är en asyl för obotligt trista. Där får de icke störas. Rummet är litet, luften unken, bemängd med köksos, billig parfym, gammal-jungfru-doft. De trista, kantiga möblerna, de trista broderade kuddarna, det trista gråspegelglaset, de trista porträtten av trista släktingar i landsorten, den trista bilden av den trista och enda ungdomskärleken inramad i mattgrå snäckor — allt detta slipper man se, ty det är mörkt i rummet. Tysta Marie lever i hopplöshetens kyliga klarhet och behöver intet ljus för att se. Se mer än tillräckligt. Därinne sitter Sussi timme efter timme, händerna knäppta kring knäna, huvudet tillbakalutad. Hennes tankar spinna sakta och spinna omigen en liten saga om en stor försakelse.

Och fästmannen? Vet ingenting. Vad skulle han veta? Ingen har sagt honom att det är så och så; alltså behöver han inte veta att det är så och så. Särskilt ifall ”så och så” är krångligt. Även om någon — Kassandra t. ex. — formligen underrättat honom — än sen? Förälskad? Vem? Mamma? I mig? Tänk så bra! Och jag som trodde, att hon inte kunde tåla mig! Där ser man hur dumt det är att ta sorg på förlag! Om nu bara Sussi tycker om mig så tycker vi ju om varann allesammans. Tänk så bra! Men jag är inte säker på det. Jag börjar tro, att hon tröttnat. Då får hon ge mig respass. Det är kanske lika bra för henne eller bättre. Och för mig? Bah, vad betyder jag! Jag har varit glad och jag har varit

259