Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Nu. Just nu. Plötsligt, tydligt och klart. Såg hon. Att. Affären var dålig. Den var inte bara dålig, den var omöjlig. Den betydde bortkastade pengar. Och den betydde inte bara bortkastade pengar. Den kunde betyda minskat anseende. Den var smaklös. Den kunde skada firman.

Hon kunde hindra den. Hon kunde springa efter Kurt och hålla honom tillbaka. Även om han redan sagt hattmannen sitt ja, kunde hon ingripa och säga sitt nej. Hon var firmans chef. Men.

Om nu Kurt hade sett saken med samma ögon som hon? Om han förstått, att affären var dålig, om han gått ut för att ge hattmannen avslag? Då skulle han säga: Mamma lilla, den saken begriper jag lika bra som du. Och jag behövde bara en kvart för att besluta mig. Men du! Kan du hålla ord och avtal? Hade du inte heligt lovat att låta mig sköta den här saken själv? Där ser du!

Hon beslöt att icke ingripa, hon rörde sig ej ur fläcken. Därute avgjordes saken, hon rörde sig ej ur fläcken.

Och Kurt steg in. Han gick fram mot henne leende och vacker som en salig ängel. I hennes tycke. Han sa:

Mamma lilla, jag har bjudit hattmannen på middag i kväll. Du har väl ingenting däremot?

Hon skakade långsamt på huvudet. Hon vågade inte fråga med munnen, men hon frågade med ögonen. Han svarade triumferande:

Affären är uppgjord. Jag har köpt hattarna.

Hon stönade. Men han lyfte med ungdomlig värdighet sin hand, avvärjande varje utbrott av misströstan. Och han tillfogade:

Du kan vara lugn. Jag tänker också sälja dem.


27