CHEFEN FRU INGEBORG
ÖVERRASKNINGEN
Varför blev hon så trött? Varför ingrep hon icke? Ännu var det tid att ingripa. Men hon gick bort till den svällande läderstolen, sjönk ned. Andersson hade kanske rätt — hon började bli gammal. Med åren mister man spänstigheten. Man mister kanske också omdömet. Vem vet — affären var kanske inte så dålig. Hon nöjde sig med att säga:
Jag skulle ha sagt nej. Men det gör detsamma. Nu är det gjort.
Hon tillade efter ett tomt ögonblick:
Vad var det du skulle berätta om Suzanne?
Usch! fnös han. Det har jag glömt. Det var en trevlig påminnelse!
Han steg fram till läderstolen, höjde handen och pekade på hennes ansikte med pekfingret. Hans röst var allvarlig och påkallade den största uppmärksamhet. Han sa:
Mamma, minns du, att jag för sju år sen några dar efter min studentexamen hade en bjudning på Sommarro för några kamrater och ett par töser?
Det begärde han, att hon skulle minnas. Just nu!
Du minns det alldeles säkert. För jag måste be dig länge och väl, innan jag fick ha bjudningen. Det var ju bara ett halvår efter pappas död och du tyckte inte att det var passande. Men så sa du: Egentligen är det ju bara en barnbjudning. Och så fick jag ha den.
Det svävar för mig, mumlade fru Ingeborg.
Gott. Då minns du också, att det blev en liten skandal fram på kvällen? En av pojkarna hade råkat få för mycket till bästa av vinkallskålen. Han blev oregerlig.
Fru Ingeborg gjorde en ovillig grimas:
28
