CHEFEN FRU INGEBORG
ruset levande i varje muskel, i ansiktet, i läpparnas febrila rörelser och framför allt i ögonen, som oavlåtligt betraktade den nästan helrusige, sluddrande mannen, kunde få en vision av katt och råtta. Men han var katten och hon råttan! Han lekte i sitt rus så skickligt med anspelningar och halva ord att hans perfiditet ej ett ögonblick släppte sitt tag i hennes själ. Så länge dessa antydningar rörde sig kring dåliga affärer, slarv i tjänsten, dryckenskap, blev verkan ringa. Det såg han snart och övergick till det erotiska området. Hade henne fast. Matade henne med misstankar, fantasier, bilder, som ruset — avklippande varje kontroll — gåvo en obestridlig verklighet.
Denna långa backanal med sin förvirrande blandning av festlokalers ljus och gators mörker, smäktande musik och en sluddrande muns framviskade snuskiga anspelningar fick ett plötsligt slut då mannen med den kraftiga hakan en natt höjde sig ur den erotiska sfären och utropade med patos: Dessutom måste jag säga, fru Balzar, att han är hjärtlös. Det är till en grym och obarmhärtig människa ni ger er dotter. Han känner ingenting sådant som medlidande! — Han såg att dessa beskyllningar inte gjorde något starkt intryck på fru Balzar, som just satt och undrade över detta besynnerliga patos. Efter en stunds fundering böjde sig mannen fram mot henne och fortsatte sluddrande och viskande:
Fru Balzar — han och jag har vari go-goda vänner. Har jag inte a-alltid sagt er det? Ja. En lång tid var vi — va ska jag säga — oskiljaktiga — som ett pa-par för-förälskade. Folk kallade oss pa-parhästarna. Ja. Men så råkade jag i en olycklig be-belägenhet. Ske-skenet var emot mig. Ve-vet ni vad min bä-bästa vän då gjorde?
Han såg framför sig med uppspärrade, glasartade ögon,
