Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

ryste till som om han först nu upptäckt vilken ohygglighet han förtalde. Rullande med ögonen utbrast han i hög falsett:

Han ville tammefan tvinga mig att begå självmord. Tam-mefan var han inte nära att lyckas! Tammefan satt han inte i rummet bredvid och väntade på skottet!

Han pekade på ärret under ögat. Hans avsky över kusinens hjärtlöshet var stor, men häpnaden var tydligen ännu större. Hos fru Ingeborg motsvarades den av en plötslig lättnad i spänningen. Hon stirrade på mannen, så brast hon i skratt, så reste hon sig, stödjande händerna mot bordet och inte utan att vackla, så stirrade hon ännu några sekunder och brast än engång i skratt. Och hon sa:

Herregud, nu förstår jag! Nu förstår jag varför ni hatar och förtalar Louis med så berömvärt nit. Ni är helt enkelt Nattdjuret.

Na-nattdjuret? upprepade den druckne förbluffad.

Fru Balzar kallade på kyparen och betalade. Hon betraktade sin kavaljer och log mot honom med en viss välvilja. Hade hon haft en käpp eller ett paraply i handen skulle hon ha kliat honom på ryggen just som man gör med ett svin.

Åter ensam på sitt hotellrum erkände hon för sig själv att det klara förnuftet någon tid dolts i dimma. Men nu hade även denna vintertjocka lättat och luften var ren, renare än någonsin. Den skarpblick varmed hon genomskådat Nattdjurets lögner och illvilja visade bäst, hur lugn, behärskad och befriad hon var. Hon beslöt att återvända hem om en vecka eller två.

Men hon reste redan följande morgon. Efter tre timmars lugn sömn råkade hon in i en lång och förvirrad dröm. Den rörde sig kring Louis, men föreföll rätt oskyldig och mycket otydlig. Plötsligt drogs ett förhänge åt sidan och hon såg Louis naken liggande framstupa i en naken kvinnas famn,

290