Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

andra tänker jag men inte på henne stackare. Det var kanske det jag hade glömt. — Hon letade bland sina smycken — de dyrbaraste hade hon i packningen på stationen — och fann en rätt vacker och kostbar briljantnål. Hon smög sig uti köksförstugan och fäste den i gummans kofta.

Till fots begav hon sig till de Lorches bostad. Portvakten gjorde svårigheter, men hon lyckades få honom att förstå eller låtsas förstå (skälen hade en metallisk klang) att hon genast måste tala med fästmannen. Äntligen, äntligen, äntligen stod hon vid hans dörr.

Hon hade inte kommit för att döda. Om hennes svartsjuka någonsin bemängts med ett dylikt begär, så hade det i varje fall besegrats och kvävts av kärleken. I själva verket hade kärleken redan segrat över svartsjukan. Likväl fasthöll svartsjukan vid sin oavvisliga fordran på visshet. Drömbilden innebar redan i och för sig en absolut visshet, men — som redan sagts — måste den absoluta vissheten i dessa fall ständigt bekräftas och bekräftas på nytt. Hon visste, vad hon skulle få se bakom den stängda dörren, men hade hon förmått vägra sig denna syn skulle tomheten och ångesten blivit oändliga. Hon ville dö, men hon ville inte komma till helvetet.

Hon öppnade dörren och trädde in i en trång och kolsvart tambur. Som hon aldrig varit där och ej kände dörrarnas läge måste hon treva sig omkring. Hon rörde sig fritt och brydde sig inte stort om att bevara tystnaden. Hon öppnade en dörr, steg in i ett rum, som doft och ljum värme angav vara sängkammaren. Hon fann ljusknappen vid dörren och tände.

Synen bekräftade inte drömmens verklighet. Louis var ensam i rummet. Han låg i en smal och tämligen obekväm järnsäng, ansiktet nedborrat i huvudkudden, kroppen under

292