Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

de båda tätt förenade kropparna rörde sig i rytmiska spasmer.

Hon väcktes av ett långt, utdraget tjut som hon själv framstött och som hon inte ens efter uppvaknandet kunde omedelbart tysta. Hon sprang upp, klädde sig hastigt, packade.



KÄRLEKENS SEGER

Från stationen begav hon sig ut i staden och vandrade som förr rastlöst de kända vägarna. Hon sa till sig själv att hon ville ha tid till besinning. Halva natten på hotellrummet och den långa dagsresan borde ha gett henne tid till besinning, men det var inte tid som fattats. Det var förmåga. Så länge drömbilden var det enda verkligt verkliga i denna jämförelsevis (till drömmen) overkliga värld fanns det ingenting att besinna. Däremot någonting att besluta. Vid halvettiden begav hon sig hem. Tysta Marie öppnade. Kurt sov och hon förbjöd henne att väcka honom. Marie bäddade åt henne och fick befallning att gå till sängs. När så skett smög sig fru Ingeborg in i sonens rum. Där var mörkt, men hon visste att varje sak i denne pedantiske unge herres omgivning skulle finnas på sin plats. Hon trevade med handen över nattduksbordet och fann mycket riktigt hans revolver. Hon stoppade den på sig. Hon lät handen glida lätt över sängtäcket och kände den sovande sonens kropp. Därpå smög hon sig ut. Hon letade i en kasserad handväska och fann däri den patentlåsnyckel som fästmannen givit henne, men som hon aldrig använt. Hon tog åter på sig ytterkläderna och skulle just lämna hemmet då hon påminde sig, att hon inte gjort någonting för Tysta Marie. Hon mumlade: På alla

291