Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

honom något uppdrag. Kanske tror han sig genom förnedring och lidande lägga några uns rent guld till helgons och martyrers nådafond. Hans förnedring är obestridlig, men med hans lidanden kan det vara si och så. Ofta förstår han att komma tillrätta med livets vedervärdigheter och göra dem smått drägliga. Och hans fingerfärdighet tillåter honom att smussla till sig en och annan sockerbit, varmed han sötmar den bittra kalken. Huvudsaken är att han räddat sitt liv genom att inte vara feg.

Det är sannerligen ett värdigt mål för människans visdom att finna rätta stunden att dö. I de flesta fall löser väl kroppen själv problemet: en sjukdom eller ålderdomen blir den naturliga och lyckliga avslutningen. Men för hur många betyder ej varje ny morgonrodnad en ny plåga och en ny skam! Tröghet och lusta binda dem vid Ixionhjulet. Fru Ingeborg ägde inte det mod, som tvingar så många bland oss att överleva oss själva. Ålderdomen kan vara lika lycklig och värd att genomleva som någonsin ungdom och mandom. Men den behöver inte räcka i åratal: några månader, veckor, dagar kan stundom vara nog. Sennattens timmar blev fru Ingeborgs ålderdom. Allt under det att kölden så småningom stillade hennes blod, band hennes lemmar, sövde hennes nerver, blevo hennes tankar allt lugnare, allt mindre känslostyrda, allt färre, allt tystare. Beslutet att dö fattades under det förvirrande intrycket av en olidlig skam. Vad har det blivit av mig? Jag är ju inte klok! Jag beter mig som en dåre! Hur ska jag kunna leva? Var ska jag gömma mig? I vilket ögonblick som helst kan svartsjukan gripa mig, trasa sönder min hjärna. Jag blir avskyvärd. Jag blir till åtlöje. Jag blir en plåga och skam för barnen.

Åsynen av den älskade förtog helt och hållet det kväljande intrycket av skam. Svartsjukan föll till föga inför

294