CHEFEN FRU INGEBORG
kärleken, den blev en obetydlighet, en fläck i solen. Hade hon varit en människa av samma tidskynne som fru Julia, Kurt, Louis de Lorche, skulle denna kärlek ha blivit den vackraste prydnaden i ett välordnat, komfortabelt hem, en dyrbar tavla som i vardagslag är övertäckt för att ej skadas av ljuset. Hon skulle ha tänkt: Det viktigaste är att jag lever mitt mått av år och lever dem så angenämt som möjligt. Vad är min kärlek till Louis? Ingenting annat än uppränningen till en komedi med jämna inslag av munterhet och vemod. Jag kan utan fara njuta såväl dess sötma som dess bitterhet. — Hade hon varit mäktig detta tänkesätt, skulle hon ha räddat sin kropp och fördärvat sin själ. Den mäktigaste händelsen i hennes liv skulle ha förvandlats till ett obetydligt lappri. Den kloka, starka fru Ingeborg Balzar hade fångats i ett lappri! Och trivdes i sitt lappri! Tärde sin feta del av livets håvor och älskade i anständig hemlighet sin svärson. Smekte och smektes med syn, hörsel, känsel. Begick i fantasien blodskam.
Nej.
Stora och allvarliga människor möta stora och allvarliga öden. Det är deras privilegium att ej begå små felsteg och ej ådömas futtiga straff. De böta ned livet där andra slippa undan med några sömnlösa nätter, utsvävningar eller en lättköpt självövervinnelse. Under det att hundratals och tusentals profeter i ständigt växande skara förkunnar för mänskligheten skilda läror och piska henne var och en med sin piska, har den förvirrade och tröttkörda mänskligheten sökt vila i det dödvatten, som kan kallas cynism eller tolerans eller liknöjdhet. Allting är kanske lika bra. Minska alla mått, så blir konststycket att leva lättare. Se så små och bräckliga vi äro, bara barn! Låt oss tycka synd om oss, låt oss inte vara stränga. Kvar bland dessa småttingar gå de allvarliga och
