Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Nu döko hyllor fram, enkla bokhyllor av betsad furu, tätt besatta med vördiga folianter. Hon såg pastor primarius, långpipan i ena handen, den andra gripande kring en bred bokrygg. Nu kom modern in, tog henne i famn och vaggade henne sakta av och an. Vinternatten smekte och sövde. Hon började drömma. Hon styrde och ställde i den gamla affären. Hon kände sig mycket nöjd. Många gamla kunder kommo in till henne och när hon skulle draga ut kassalådan var den så tung av pengar, att hon inte orkade. — Plötsligt stod Kurt framför henne och ropade med pojkaktig myndighet: Varför sitter mamma där? Rör på sig! Annars blir mamma gammal och fet! — Hon smålog. Hon sa: Den där hattaffären var allt mindre hedersam. Och jag tycker inte om, att du kysser Julia. — Varför det? svarade pojken. Hon borstar ordentligt sina tänder! Hon ville hytta åt honom med fingret men orkade inte lyfta handen. På en skogsväg kom Sussi gående. Hon var omgiven av en hel liten kull pladdrande småttingar. Hur beskäftigt hon ledde dem! En ung mor. Barnen började springa runtomkring fru Ingeborg. Hon ville fånga dem, hon försökte resa sig. Ansträngningens ångest väckte henne.

Hon rätade mödosamt upp den stelnade överkroppen. Ögonlocken voro okänsliga och orörliga. Inte heller förmådde hon röra armarna. Hennes händer lågo, öppna, på knäna. Hon försökte föra dem samman. Hon kände något mellan sina händer och förstod att det måste vara Louis’ huvud. Hon höll det, så som hon gjort på julafton, då han och Sussi sutto under granen. Hon granskade hans mun och ögon. Hon talade till honom, men fick inte något svar. Hon sa: Så du trampade ned mig! Vill du att jag skall dö? Blir du nöjd nu? Vet du, vad jag hade glömt? Jag visste att jag glömt något, men jag visste inte vad det var. Kan du gissa?

297