CHEFEN FRU INGEBORG
högtidliga, mastodonter, fördröjda urtidsdjur. Och småttingarna ta i ring kring dem, dansa och skratta. De stackars högtidliga lida inte stort därav. Deras blickar äro riktade mot en stjärnrik himmel. Där glänser Plikten bredvid Kärleken. Småttingarna tro inte att det är stjärnor, småttingarna tro att det är leksaker. De högtidliga veta bättre besked. Det är stjärnor, det är makter som bestämma över liv och död. De högtidliga äro astrologer. När Kärleken kommer i opposition till Plikten se de ett tecken, som bådar döden. De betyga Kärleken sin dyrkan genom att kyssa den älskades fot. Och fullborda själva det öde, som förutspåtts — ack, inte av stjärnor men av hjärta och hjärna!
Vinternatten smekte henne, vinternatten kysste henne. Hon tänkte: Vad jag blev dem främmande! Eller var jag främling också förut? Kanske från den dag, då jag första gången kom till Jacques Balzar? Eller ännu tidigare? Redan hos far och mor? Borde jag ha vänt i dörren alldeles som pyret gjorde? Kanske. Men jag ångrar inte, att jag stannade. Till sist sände den gode Guden en av sina änglar till mig. Han lånade gestalt av en obetydlig herre, som heter Louis de Lorche. Han var så obehaglig, han gjorde mig så mycket bekymmer, han trampade på mig med sina nakna fötter, han påstod att allting kan vara lika bra och gjorde narr av mig, gammalmodiga människa. Men ängeln, som lånat hans gestalt, viskade till mig: Bry dig inte om, vad han säger och gör! Han betyder ingenting, han är bara en förklädnad. Det är jag, som har kommit till dig. Jag har kommit för att föra dig bort. Du ser ju själv, att du är främling här.
Som om vinternatten vaggat henne, vajade hennes kropp sakta av och an. Tankarna började sömnigt treva sig tillbaka till tidigare skeden. Nu var den fine, älskvärde herr Balzar vid hennes sida. I en omgivning av siden, spetsar, plymer.
296
