CHEFEN FRU INGEBORG
slafsa och slyna. Fru Ingeborg rynkade pannan och avbröt svadan med ett kort: seså!
Inga stora ord, om jag får be. Sussi är en barnunge och vet inte vad hon gör. Det är det värsta man kan säga om den saken. För resten — hur har du fått reda på det här?
Hur? Jag kom från ridhuset och mötte dem på bron. Jag har nog märkt att de bruka gå och dra, men jag har inte fäst mig vid saken. Nu stannade jag rent händelsevis i förbifarten och frågade vart de skulle gå. I stället för att svara drogo de av vänsterhandskarna. Ringar! Jag stod där och gapade och de gingo vidare. Men Sussi ropade: Vi ha lämnat in annonsen men säg ingenting åt mamma. Det ska bli en överraskning.
Kunde just tro det, tänkte fru Ingeborg och trots sonens förebrående blickar tillät hon sig att småle. Hon sa:
Summa summarum — en förlovning är inte någon katastrof. Vi få se tiden an. Sussi är naturligtvis för ung. Sjutton år! Nåja — jag var nitton, när jag gifte mig. Men i alla fall. Hurudan människa är han? Dricker han?
Kurt tänkte efter. Han ville vara opartisk. Han trodde, att de Lorche festade en smula, men visste inte om han drack. Fruntimmer? Visste han inte. Spelare? Nej. Tog inte i kort. Affärerna? Säkert dåliga. Som officer? Rätt bra men ingenting över sig. Hälsa? Bra. Att döma av utseendet.
Du förstår, mamma — som kamrat har jag ingenting särskilt emot honom. Men som svåger — nej tack! Sånt har man på känn. Det är i alla fall någonting obehagligt med honom. Någonting karaktärslöst, någonting slafsigt. Jag vet inte vad det är —
Från yttre kontoret förnams ljudet av skrapande stolar, springande fötter. Strax därpå inträdde herr Andersson, krumböjd, med händerna tryckta mot magen, grinande.
30
