CHEFEN FRU INGEBORG
Nej, det minns jag inte. Det har jag gudskelov glömt.
Omöjligt! Det kan du inte ha glömt. Jag har aldrig sett dig så upprörd som den gången. När han skulle resa sig från bordet föll han omkull och drog med sig bordduken. Sen vinglade han till skogs och vi anställde skallgång. Det var du, som fann honom, insomnad och i ett vidrigt tillstånd.
Fru Ingeborg slog plötsligt ifrån sig med händerna.
Usch, usch! Tala inte om det! Jo, jag minns!
Ser du det! triumferade sonen. Minns du hans utseende?
Fru Ingeborg stirrade framför sig och återsåg den obehagliga scenen i skogen. Pojken liggande på magen i mossan — nedfläckad, illaluktande. Hon grimaserade, sa:
Var det inte en lång, blond en?
Alldeles! Lång och blond. Hans namn har du antagligen glömt. Louis de Lorche. Nej, det kan du inte minnas. Vi voro kamrater på Karlberg och senare på Rosersberg —
Kurt, avbröt hon, vad angår mig den där stackars pojken?
Hennes son strålade av dyster triumf och hon anade plötsligt, vad komma skulle. Han sa:
Löjtnant Louis de Lorche är förlovad med din fröken dotter Suzanne.
Bombens yttre, synliga verkan blev inte stor — vilket han inte heller hade väntat sig. Fru Balzar rätade upp sig en smula, det var allt.
Vad menar du med förlovade?
Han svarade med militärisk korthet:
Ringförlovade från och med i dag, tidningsförlovade från och med i morgon.
Men när nu modern nöjde sig med att säga: Nå, det var ju en trevlig historia — — gav han sitt upprörda sinne luft. Han for ut mot systern, gav henne fula namn, kallade henne
