CHEFEN FRU INGEBORG
hyllor och fack. Vid disken med halsdukar stod en kund i valet och kvalet. Tydligen tog han saken grundligt. Han la hatten på disken, knäppte upp ytterrocken och gick med ett knippe halsdukar i handen fram till en pelare, i vars spegelyta han prövade de olika kulörerna mot västen. Ingenting dög. Han räckte halsdukarna åt expediten och vände tillbaka för att söka andra. Samtidigt passerade fru Balzar disken. Hon tvärstannade. Hennes hjärta började våldsamt dunka. Varför?
Det var han! Fästmannen.
Mycket riktigt, det var han. Fru Ingeborg glömde den höga kunden, hon började plocka ihop kragar som lågo kringströdda. På andra sidan disken stod fästmannen. Han hade åter vänt sig mot spegeln, provade. Fru Ingeborg såg honom i profil. Han var lång och blond, civilklädd visserigen men i snitt och hållning oförtydbart officer. Han hade en kraftig haka, en rak näsa, ett ärr på kinden strax nedanför ögat. Fru Ingeborg kände igen honom. Naturligtvis hade han förändrats och utvecklats. De sju åren mellan 17—18 och 24—25 äro mäktiga år. Men hon kände igen honom. För resten var förändringen uteslutande av godo. Hennes hjärta dunkade alltjämt hårt och oregerligt. Hon visste inte varför. Antagligen hade Suzannes överraskning tagit djupare, än hon själv velat kännas vid. Och plötsligt blev hon alldeles våldsamt glad. Ögonen tårades, hon knäppte sina händer, hon tänkte:
Herregud, vad jag är glad! Han ser ju hygglig ut. Han ser ut som en karl, en riktig karl! Herregud, vad jag är glad! Det kan inte vara något fel med den där. Han ser ut som en fin, hygglig, duktig pojke. Ärret klär honom. För resten är han på något sätt lik min egen pojke. De är lika som två
36
