CHEFEN FRU INGEBORG
parhästar, den ena mörk och den andra ljus. Herregud, vad jag är glad!
Och hon tänkte:
Om jag skulle ge mig tillkänna? Varför inte?
Då upptäckte hon, att den unge mannen smålog. Eller snarare småskrattade. Det förbryllade henne. Varför skrattade han? Hon vände på huvudet och såg i samma riktning som han. Deras blickar möttes i spegeln! Det var åt henne han skrattade! Blodet sköt upp i hennes huvud. Han kunde ha skäl att skratta. Där stod hon med knäppta händer, mumlande läppar och stirrade oavvänt på en främmande ung man. Främmande — ty han kände antagligen inte igen henne. Tog henne kanske för en åldrande butiksflicka, som i hemlighet tillber manlig skönhet. Hon blev ännu mera förvirrad, hjärtat dunkade ännu värre, kinderna brände. Hon visste inte, om hon skulle ta till flykten eller stanna och förklara. Men någon vidrörde hennes arm och viskade i hennes öra: Chefen, hennes kunglig höghet väntar —
Hon skyndade mot damavdelningen. Den ovanliga sinnesrörelsen stillnade för varje steg, men glädjen stannade kvar. I morgon skulle hon förklara saken för sin käre svärson in spe. Det var ett lustigt qui-pro-quo. Han såg trevlig ut, när han skrattade. Spjuvern!
Hon hälsade sin höga kund och betjänade henne. Det blev inte mycket krus, ty ingendera av damerna var kruserlig. Men mitt under det att varor förevisades, grunskades, avhandlades, sammansattes, förändrades, förkastades, avbröt plötsligt den höga damen förhandlingarna sägande: Fru Balzar, ni är trött.
Trött, upprepade hon förvånad. Nej, inte särdeles. Man har ju rätt mycket att stå i. Men jag är inte särdeles trött.
