CHEFEN FRU INGEBORG
Nej. Hon hade ingenting däremot. Hon frågade, om de hade något förkläde och om de ämnade supera ute. Hon ångrade genast, att hon frågat om förkläde. Det var onekligen gammalmodigt. Hon ångrade också, att hon frågat om supén. Den trotsiga lilla näsan höjdes, de trotsiga ögonen flammade. Och Sussi svarade:
Jag kan inte gå på en automat i den här toaletten och Louis har inte råd att bjuda mig på ett dyrt ställe. Varför ska du göra narr av honom, därför att han är fattig?
Fru Ingeborg gjorde icke narr av någon annan än sig själv. Hon var känslosam i kväll och hon var ingalunda van att vara känslosam. Hon skämdes. Hon ville ha tösen för sig själv. En kväll, den sista. Men tösen stod redan vid främlingens sida, ohjälpligen, beredd att försvara honom med näbbar och klor. Även mot beskyllningar som aldrig framställts. Även mot modern! Som alltså redan börjat bli mera främling än främlingen.
Fru Ingeborg sa:
Varför, lilla etterbigga, är du så misstänksam? Har jag ännu sagt ett ont ord om den utkorade? Din misstänksamhet blir din olycka. Mycket nöje för resten. God natt.
Där gick dottern, här kom sonen.
Mamma, sa han, låna mig dina nycklar. Jag tänker gå upp på kontoret ett slag och se igenom kalkylerna.
Hon såg på sonen och hon såg på den tomma stolen, som skulle förbli tom. Hon tänkte: Jag tackar dig, Gud, att jag åtminstone inte förrått ett uns av mina känslosamma tankar. Dessa barn skulle inte ha sagt: Kära lilla mamma, vi stanna hos dig denna sista kväll, en stilla och vemodig högtid till minne av alla lugna och ljuvliga kvällar i hemmet. Nej. De skulle ha skrattat. Och herr Andersson skulle ha sagt: Chefen börjar bli gammal. Och han skulle haft rätt.
46
