CHEFEN FRU INGEBORG
Hon tog fram nyckelknippan ur skåpet, nycklarna till chefens rum, bord och skåp. Hon tog sonens framräckta hand i sin vänstra. Hennes min var allvarlig när hon nu höjde högra handen med nyckelknippan. Hon betraktade den ett ögonblick och hon betraktade sonen, som blinkade, en smula överraskad av ceremonien. Hon la nyckelknippan med en viss kläm i sonens hand, slöt hans fingrar om den. Hon vände honom helt om och gav honom en liten avskedsdunk i ryggen. Hon sa:
Ajjö och god natt.
Hon släckte lamporna i herrummet, dröjde en stund i mörkret, stödd mot karmstolens ryggstöd. Hon hörde tamburdörren öppnas och stängas. Tysta Marie svepte än engång genom rummen, mumlande, försvann ut i köksavdelningen. Och fru Ingeborg sa till sig själv:
Stackare, den ska sitta här ensam och nicka och nucka. Vad gör en klok gammal kvinna, övergiven av de sina? Kastar hon sig i nöjen? Söker vänner? Superar med älskvärd kavaljer? Ånej. Hon går och lägger sig.
Fru Ingeborg klädde av sig. Spegeln i badrummet återgav snart bilden av en kropp, som tycktes vara ung, smidig och spänstig, spenslig och mjuk. Spegeln kunde ha tröstat henne för herr Anderssons gnat och hennes egen missmodiga känsla av annalkande ålderdom. Men hon skänkte den icke någon uppmärksamhet. Hon hyste och hade alltid hyst en märklig ringaktning för sin kropp. Huttrande drog hon på sig ett nattlinne, som skulle ha ruinerat huset Balzar, om det utställts i dess skyltfönster. Det var ytterligt gammalmodigt, ytterligt enkelt, dess väv var grov och dess enda prydnad en smal, tarvlig, knypplad spets. Iförd detta linne och svept upp till hakan i sängens sidentäcke insomnade huset Balzars chef ögonblickligen.
