Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

en smula sömnigt, en smula vemodigt, en smula barnsligt. Han sa långsamt och släpande, men omsorgsfullt uttalande orden, stavelse för stavelse:

Ånej, fru Balzar. Nu gör ni mig orätt. Fullt så tarvligt beräknande är jag inte. Min far förskingrade en massa pengar, men själv är jag rätt ärlig. Eljest hade jag nog inte avslöjat mina tankar och förhoppningar så, som jag nu gjort. Medgiv det.

En böjning på huvudet och ett ganska ödmjukt uttryck i hennes ansikte medgav och bad om förlåtelse. Så återfick hon helt sinnets jämvikt. Besvikelse, förbittring, sorg tog rimliga proportioner. Hon blev lugn, klar, kall, bestämd som vanligt. Hon reste sig, sägande:

Ni är förlovade. Det har stått i tidningen. Det är ett faktum. Jag är inte vidare förtjust. Sussi är för ung, och er känner jag inte. Men jag vill förbereda er på en sak: jag kommer att skaffa mig så många och säkra upplysningar som möjligt rörande er person och era förhållanden. Och får jag veta någonting verkligt ofördelaktigt, bryter jag förlovningen. Om ni tror att det är ett tomt hot — så fråga Sussi.

Han reste sig och bugade på det odrägligt väluppfostrade sätt, som redan retat henne ett par gånger. Han svarade:

Det är klart att fru Balzar ska tänka och handla så. Det är det enda riktiga. För mig återstår att hoppas att ni inte får höra någonting verkligt ofördelaktigt.

Så gingo de ut i salen.

Fru Balzars blick möttes av fru de Lorches. De båda mödrarna betraktade varandra, den ena kyligt avvisande, den andra ängsligt forskande, oroligt bedjande. Den enas blick frågade: Hur tycker du om min pojke? Den andras svarade: Uppriktigt sagt —


56