Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Men plötsligt tog fru Ingeborgs goda hjärta ut sin rätt helt och fullt. Skulle hon kanske plåga den där ängsliga lilla mamman med kyla och trumpenhet? Usch och nej! Inte! Hon gick rakt på henne, tog henne i famn, kysste henne på kinderna. Hon kände den lilla kroppen vidgas och sjunka samman i en djup suck. Hon tänkte: Det var lättnadens suck! Stackars människa — nu tror hon att jag är glad åt hennes pojke. Om hon visste! Om hon kunde läsa i mitt falska hjärta!

Högt sa hon:

Kära söta, vi känner ju inte varandra. Men jag tror att vi ska bli vänner. Tror ni inte?

Utan vidare ceremonier tog hon det lilla huvudet mellan sina händer och granskade ansiktet närgånget men vänligt. Det var ett fint litet ansikte, fina, regelbundna drag, vackra gråblå ögon, en mild blick — en liten smula vemodig, en liten smula ironisk. Munnen, leendet —

Hennes eget leende slocknade. Ett sådant leende! Ett sådant ohjälpligt tröstlöst, utpinat, urskuldande, sorgdöljande, nådtiggande leende. Ett sådant leende, som det endast är en son förunnat att skänka sin mor.

Fru Ingeborg släppte huvudet. Hennes tårdisiga ögon sågo inte längre klart. Hennes tankar voro desto klarare. Hon tänkte: Du lilla stackare är ohjälpligt fast. Men vad Sussi och förlovningen beträffar — så är det ändå i sista hand jag som bestämmer.

De satte sig till bords. Måltiden blev angenäm. Soppan var god. Suzanne var förtjusande. Fisken var utsökt. Kurt var en smula butter, men korrekt och älskvärd mot fru de Lorche. Och vacker. Köttet var förträffligt. Fru de Lorche var söt, angenäm, fin, en liten smula förtegen. Hennes son var i alla händelser trevlig och väluppfostrad, till och med

57