Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

ännu obehagligare. Var den lilla människan verkligen så gammal och fattig och slut? Det skulle bli en sorts tvekamp dem emellan och för engångs skull kände hon sig obehagligt ung, högmögen och präktig. Känslan stegrades då hon på anstaltens gård och i dess trappor mötte de gamla, gamla människorna med böjda kroppar, nötta kläder, slitna ansikten, slitna leenden, slitna röster, själva nyfikenheten i blicken sliten och slö.

Hon kom upp på vinden, läste gulnade visitkort på dörrarna och fann snart det rätta: Fru Elsa de Lorche, f. von Battwhyl. Hon knackade och öppnade och sa med ens till sig själv:

Mitt ärende får vara. Jag kommer på en vanlig hövlighetsvisit.

Vindskupan var vacker. Väggarna blåvita utan mönster. Möblerna tillhörde pensionären, få och gamla, fina och små, ett vackert hem i stark förminskning. Värdinnan själv vid sybordet i fönstersmygen var vacker och en liten smula hemsk. Håret vitt, ansiktet blåvitt, nästan så blåvitt som väggen. Ögonen stora och blå men glanslösa som stundom blindas ögon. Vacker och hemsk, förunderligt nätt svarvad, lätt och gracil. Ingenting att trampa ned, men kanske någonting att blåsa bort med en pust från munnen.

Fru Ingeborg sa:

Kära söta, sitt stilla. Jag måste titta. Det är som en tavla av Hammershöi.

Hon tog en stol och satte sig vid fönstersmygen. Där sutto de och sågo på väggarna och möblerna och varandra. Och smålogo. Fru de Lorche sa:

Har jag det inte bra? Fönstret är inte stort, men jag ser lite stad och lite land, lite vatten och lite berg. Just så mycket söm gammalt folk behöver se för att minnas, på vilken

72