CHEFEN FRU INGEBORG
planet de fördröjt sig. Här är fridfullt och någon gång stör någon friden. Jag blir alltid lite rädd, när det knackar på dörren. Va ska nu komma? Hjärtat börjar klappa och hindras från att somna ohjälpligt. Och så har jag min stora och farliga hemlighet att fundera på. Den är en smula obehaglig, men den är spännande.
Hon böjde sig fram och viskade:
Jag lever på nåder!
Hon skrattade tyst åt gästens ofrivilligt höjda ögonbryn och fortfor:
På nåder leva vi ju alla i detta lyckliga hus. Men jag intar en särställning. Jag lever här på fusk och tack vare relationer och protektion. Man måste vara mycket fattig för att få leva här, och jag är mycket fattig. Men jag har inte åldern inne! Om en sträng revisor får sikte på mitt födelseår, kan han köra mig på dörren. Det känns kusligt. Jag visar mig inte gärna. Jag är rädd att de andra, de ärliga gummorna, ska se snett på mig för min ungdoms skull. Fast jag har ju mitt vita hår. Det är bra ibland att åldras i förtid. Jag skulle vilja leva så länge att jag inte längre behövde leva på nåder. Det skulle kännas stolt och förmöget och tryggt.
Hon log. Hon tog ur sybordet upp sitt handarbete, en pärlstickning. Alltunder det hon handskades med pärlorna, nålen och sidenet talade hon om sonen. Hon samtalade inte, hon talade. Hennes röst var spröd och lite entonig. Det var ingenting märkvärdigt hon berättade. Små tilldragelser. Hon bläddrade på måfå i minnesboken, tog en sida här, en sida där. Alla sidor voro lika vackra. Bara dagrar, inga skuggor. Ibland såg hon upp från arbetet och betraktade gästen med tårade ögon. Tårarna berodde på det ansträngande arbetet, pärlstickningen. Som modist måste fru Ingeborg beundra pärlstickningen, ett välgjort arbete, ett vackert
