CHEFEN FRU INGEBORG
mönster. Som mor måste hon beundra sagan om sonen. Ett välgjort arbete, ett vackert mönster.
Fru Ingeborg tänkte:
Jag måste avbryta henne, annars blir jag nervös. Jag är en klumpig människa och jag kommer att förplumpa mig. Jag vill inte göra den där lilla människan ledsen. Jag går min väg.
Men hon kunde inte avbryta den spröda, entoniga rösten, som läste upp valda sidor om sonen. Hon satt, där hon satt, och hennes beklämning blev allt starkare. Hon kände, att hon måste göra någonting, att hon måste finna en rent yttre handling, som avbröt. Vad gör man när en tiggare söver en med sin långa, entoniga litania ? Man ger en allmosa, sen är man honom kvitt. Fru Ingeborg tog plötsligt pärlstickningen ur berätterskans händer.
Får jag se? Vad du är skicklig! Så väl gjort!
Hon prisade arbetet och hon frågade, hur det betalade sig. Fru de Lorche nämnde priset per meter. Det var ungefär detsamma, som huset Balzar betalade för liknande arbete. Kanske några ören mer, kanske några ören mindre. Fru Ingeborg mindes inte så noga. Det betydde heller ingenting, ty huset Balzars chef hade beslutat att göra en dålig affär, mycket liten, guskepris, men verkligt dålig. Det var ett fint sätt att öva välgörenhet.
Hon spelade en komedi, hon himlade sig, hon stirrade ömsom på arbetet, ömsom på arbeterskan, hon utbrast:
Det är oförsynt! Det är skamligt! Det är stöld! Jag är verkligen upprörd. Jag minns inte exakt, vad vi betala, men jag tror att det är det fyrdubbla. Minst! Jag ska genast höra efter och underrätta dig om vårt pris —
Hon reste sig hastigt som om hon inte velat spilla en minut innan hon förvissat sig om huset Balzars frikostiga priser.
74
