CHEFEN FRU INGEBORG
Fru de Lorche fortsatte, lugnt och kyligt som förut:
Nu har jag sagt det värsta som kan sägas om Louis. Och nu har jag kanske rätt att försvara honom så gott jag kan? Han har burit för tung börda på för unga axlar. Han var sjutton år när hans far gjorde sig skyldig till något, som rättvisligen straffas med fängelse. Fadern undgick fängelset, men sonen undgick inte skammen. Min man fick ackord, men när han dog, visade det sig att han gjort nya skulder. Louis var tjugutvå då och nybakad underlöjtnant. Naturligtvis borde han ha gjort sig urarva. Det gjorde han inte, han tog på sig faderns skulder. Det var dumt, men man kan inte säga att det var fult. Hur han sedan lyckats balansera dem, förstår jag inte. Antagligen ha de vuxit. I två år låg jag honom till last. Jag har aldrig kunnat spara. Men han kan. Han har varit flitig. Han har tagit vad arbete som helst. Ibland har jag måst slita honom från arbetet för att han inte skulle förstöra sig. Ja, han drack, det är sant. Men felet var mitt. Jag tappade huvudet. Jag försökte hindra honom, jag spionerade på honom. Med hans lynne och karaktär var det rätta sättet att utbilda honom till drinkare. Ty han är trotsig. Det kan vara ett fel, men det kan också vara en förtjänst. Det kan det vara.
Hon tystnade. Den gracila gestalten satt rak i stolen, huvudet högburet, en svag, skär färg på kinderna och ögonen lysande. Fru Ingeborg tänkte: Om han verkligen har något trots eller någon styrka i sin slankiga varelse, så nog vet jag varifrån han fått trotset och styrkan. Men ögonen blevo åter glanslösa, ansiktet blåvitt, gestalten en trött liten gummas. Fru de Lorche hostade. Försvarstalet hade gjort henne hes, och hon fortsatte nästan viskande:
Jag har varit uppriktig och jag ber Ingeborg att också vara uppriktig. Louis har sagt mig, att du hotat bryta deras
76
