CHEFEN FRU INGEBORG
förlovning. Ifall du finge höra någonting verkligt ofördelaktigt. Anser du, att du har hört det? NU.
Fru Ingeborg nickade, mumlande:
Jag antar det. Jag antar att det är min — min —
Plikt, ifyllde fru de Lorche. Ja visst. Var och en har sin plikt att tänka på. Jag ber bara, att du inte förhastar dig. Man ska aldrig förhasta sig inför ett avgörande. Och det är en stor lycka att kunna hjälpa en olycklig.
Hjälpa? mumlade fru Ingeborg. Fru de Lorche log.
Just hjälpa. Jag måste tala om en sak. Sedan den dagen då Louis och Sussi —
Hon avbröt sig och började leta i sybordet, hon tog fram en liten dagbok, bläddrade.
Jag kan säga vilken dag det var — den tjuguförsta oktober. Det var den riktiga förlovningsdagen. På kvällen kom de upp till mig och talade om, hur det stod till. Sedan den kvällen har jag aldrig sett Louis drucken.
Åter ryckte fru Ingeborg till vid ordet. Fru de Lorche sa:
Det är ett otäckt ord, men jag har vant mig vid det. Från den dagen räknat har han inte varit drucken. Andra människor se inte när han är drucken. Det är en lycka i olyckan. Men jag ser det genast. Jag är van.
Hon satt en stund och funderade, log en smula ironiskt, som om hon tänkt på en sak, den där varken var odelat angenäm eller odelat oangenäm. En sak som kunde ha sina olika sidor —
Från den dagen. Betänk det, Ingeborg! Från den dagen. Man kan kanske göra för sin fästmö, vad man inte förmår göra för sin mor? Sig omvända och bättra — —
Åter sutto de tysta. Åter hade fru Ingeborg en känsla av att hon måste rädda sig ut ur det blåvita rummets beklämning, köpa sig fri på ett eller annat sätt. Och hon sa:
