CHEFEN FRU INGEBORG
Om det är skulderna som plågar honom och gör att han dricker, så kunde väl den saken ordnas. Så mycket kan jag väl göra för honom —
Innan hon riktigt visste, vad som hänt och hände, hade den lilla gestalten bredvid henne böjt sig fram, fattat hennes hand mellan sina och kysst den. Det var obehagligt. Alltjämt nedböjd i sin ödmjuka ställning, men med det vithåriga huvudet lyftat, viskade fru de Lorche ivrigt och andlöst: Får jag säga honom det? Eller vill Ingeborg själv —? Nej, kära, låt mig göra det! Jag har inte fått säga honom någonting roligt på så många herrans år — Låt mig!
Ja visst, mumlade fru Ingeborg. Ja visst. Gärna.
Då täckte hon handen med kyssar. Fru Ingeborg kände läpparnas hetta genom handskens skinn. Det var ohyggligt obehagligt. Det kändes som om den gamla, vita, skrumpna försökte suga hennes blod. Hon fick en oredig föreställning om bakhåll, svek, överlistning, plundring. Den fattiga plundrade den rika! Hon stacks av misstänksamhet, de rikes skötesynd och plåga. Hon ryckte till sig sin hand, bryskt.
Fru de Lorche lutade sig tillbaka i sin stol. Hon betraktade den andra med lysande ögon, forskande, nyfikna, ironiska, leende ögon. Och plötsligt brast hon i skratt, ett lågt, lugnt men mycket glättigt, ljust skratt. Hon utropade:
Vad ni är skamligt lyckliga, ni förmögna människor! Ni vet inte hur lyckliga ni är. Jag har själv varit förmögen. Jag vet, att ni inte vet. Ni bara räcker ut handen och reser den fallne! Vad ni är lyckliga, ni förmögna!
Förmögen och förmögen! muttrade fru Ingeborg. Jag är inte särdeles förmögen —
Och hon blev ond och tillade högdraget:
För resten, kära du — förmögenhet? Vad är förmögenhet? En förmögenhet består lika mycket av en bra och fast
78
