Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

hjärtligt och med ett gott, ljust, pojkaktigt leende, som hon såg för första gången. Hon hann tänka: Så här måtte han se ut, när han är ensam med Sussi. Däremot hann hon inte hejda ett förargat utrop: Vad gör du här? Vad vill du mig? Genast bytte han leende. Växlingen föreföll så mekanisk att den förde i tankarna de skiftande ljussignalerna på en nattlig järnvägsstation. Emellertid svarade fästmannen:

Först var jag på kontoret och gick sen hit för att invänta mamma. Jag ville inte dröja ett ögonblick med att framföra min utomordentliga tacksamhet —

För andra gången blev fru Ingeborg knäsvag av sinnesrörelse. Hon sjönk ned på en stol, mumlade: Herregud, hur har hon hunnit —?

Åter hade hon en känsla av att vara överlistad, offer för en komplott. Kanske hade Sussi underrättat fästmannen om hennes beslut att besöka fru de Lorche, och kanske hade han i sin tur underrättat och instruerat sin mor? Kanske hade han rentav stått vid vindskupans dörr och lyssnat i största spänning? Hon förstod, att antagandet var orimligt och hon sköt skulden på vinet. Jag skulle inte ha druckit vin, jag tänker inte klart.

Under tiden sa fästmannen:

Mamma skulle ha sett min stackars mors fröjd! Och min glada överraskning kan mamma säkert tänka sig. Efter vårt samtal på förlovningsdagen hade jag nästan förlorat allt hopp.

Fru Ingeborg passade på att inskjuta:

Gör dig inte heller nu för stora förhoppningar. Mitt löfte är villkorligt. Jag kommer inte att göra någonting utan Kurts samtycke och jag har ännu inte talat med honom.

Fästmannen rodnade långsamt och grundligt. Men hans

82