Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

röst var alltjämt lika vänlig, lika lugn, lika konstlad som förut.

Det är helt naturligt att mamma vill rådgöra med Kurt, och det kan ju hända att han säger nej. Men min tacksamhet för mammas godhet och välvilja förblir densamma. Min glädje också, ty löftet måste ju betyda, att mamma inte fått några ogynnsamma upplysningar om mig utöver dem, som min stackars mor nödgades ge.

Han log sitt mest förvridna leende. Det retade henne. Hon sa:

De upplysningar, din mor gav mig, voro alldeles tillräckligt ogynnsamma —

Alltjämt med det fula grinet kring munnen avbröt han henne.

Tillräckligt och lite därtill, inte sant? Just därför måste jag säga, att de nog också voro en smula överdrivna. Jag vill inte förneka att jag under en särskilt svår period av mitt liv drack oförsvarligt mycket, och att jag därigenom plågade min stackars mor på ett avskyvärt sätt. Men så band jag också ris åt min egen rygg. Mors föreställning om min dryckenskap var verkligen betydligt överdriven. Och den blev en fix idé. Så till exempel har det hänt att hon gått till folk, som önskat ge mig ett eller annat avlönat uppdrag, och sagt dem: Tack för att ni vill hjälpa honom, men tyvärr kan han inte sköta en syssla ordentligt — han dricker!

Det är inte sant! utbrast fru Ingeborg upprörd. Du sitter och ljuger på din egen mor!

Han höjde handen på ett ganska befallande sätt men grinade samtidigt urskuldande.

Jag vet mycket väl att mor har en annan version, men min är nog den riktiga. Jag har den från mina välgörare själva, som för resten, betecknande nog, inte fäste något av-

83