CHEFEN FRU INGEBORG
fästmannen granskade henne uppmärksamt, och det var en obehaglig känsla. Hon rynkade pannan. Genast hörde hon hans röst urskuldande:
Jag försöker bara fundera ut, om mamma kan ha hört någonting annat ofördelaktigt.
Fru Ingeborg mumlade sömnigt:
Det förefaller som om du skulle ha dåligt samvete —
Ånej, men det skvallras så mycket. Och folk i allmänhet tycker inte om mig. Det finns en väldigt dum historia, som jag kanske gör klokast i att själv berätta. Eljest får mamma kanske en vacker dag höra att jag är mördare, och det vore oförtjänt melodramatiskt. På Karlberg hade jag en kamrat, som var min bäste vän. Efteråt gick han in i reserven och blev fondmäklare, men vi höllo ihop ändå. En kväll hade vi festat en smula, och sen tog han mig med sig hem. Där anförtrodde han mig, att han sålt några stora aktieposter, för vilka han inte kunde redovisa. Han hade absolut ingen möjlighet att klara upp saken. Vi resonerade i timmar fram och tillbaka men kunde inte finna någon utväg. Slutligen sa han, att han måste skjuta sig. Jag blev väldigt upprörd och försökte på alla sätt och vis avråda honom. Men ju mer jag avrådde, desto ivrigare blev han. Han kallade mig en feg stackare, som ville hindra honom att göra det enda en karl i hans belägenhet borde göra. Då kom jag att tänka på att det kanske kunde vara lika bra att han sköt sig.
Vad? sa fru Ingeborg, vaknande ur sin dåsighet. Fästmannen upprepade:
Jag kom att tänka på, att det kanske kunde vara lika bra att han sköt sig. Å ena sidan olyckan att leva vanhedrad, å andra sidan olyckan att inte leva alls. Man kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Så att jag avrådde honom inte längre. Och jag vill bara tala om, att då tryckte han båda
