Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

seende vid varningen. Mors handlingssätt kan ju tyckas mycket besynnerligt, men i själva verket är det inte så besynnerligt. Hon har väntat sig orimligt mycket av mig och var, förr i tiden, ohyggligt stolt över sin pojke. Sådant hämnar sig alltid. När de onda dagarna kommo och jag började anlita glaset något för mycket, fick mor genast klart för sig, att jag var en ohjälplig drinkare. Någonting mittemellan en förfallen stackare och en hjälte kunde jag inte vara. Antingen — eller. Det var en skam. Olyckligtvis kunde hon inte förstå, att skammen var min. Nej, den var hennes. Jag var bara ett barn, jag hade intet ansvar. Men hon! Hon hade genom dålig uppfostran förstört den präktigaste pojke i världen. Det måste hon tala om för våra vänner. Louis är inte längre densamme, jag har förstört honom. Att förtiga skulle ha varit att bedraga. Enligt hennes åsikt. Somliga människor finna det ohederligt att dölja ett lyte. Har mamma märkt det? Lytet skall tvärtom framhävas, helst förstoras: Om en sådan människa begår ett brott, måtte hon ha svårt att hålla tyst med saken. Ibland undrar man, varför brottslingar bekänna, även då det inte finns bindande bevis mot dem. Man säger: polisen har nog använt någon sorts tortyr för att klämma fram sanningen. Men jag tror, att den värsta tortyren för en brottsling består i att hålla tyst. Har mamma märkt det?

Fru Ingeborg hade inte märkt det. Hon var inte själv någon brottsling och brukade inte umgås med brottslingar. Vad åter drickandet beträffade, så fann hon det möjligt, att fru de Lorche överdrivit. Saken var allvarlig nog ändå. Fästmannen böjde artigt på huvudet, som om han medgivit, att hon naturligtvis hade rätt. Fru Ingeborg tänkte resa sig för att lägga av ytterkläderna, men knäsvagheten och mattigheten höllo i sig, hon förblev sittande, dåsig. Hon kände, att

84