CHEFEN FRU INGEBORG
skogen, den smutsgrå, luckra, men obrutna isen på fjärden. Av fåglar såg man bara kråkor, av blommor några fattiga sippor, böjda på huk i visset brunt löv och fruset gult gräs. Det var olustigt. Sommaren kommer visst aldrig i år! Men på den runda rabatten framför villan blommade en skog av vita narcisser.
De gingo huttrande i rummens vinterunkna luft, drogo upp gardiner, öppnade fönster, upptäckte nya råtthål, funno mögel i skafferiet, konstaterade att spisen rök in. Plötsligt sa Sussi: Nu vill jag bara fråga — var ska Louis bo? Bo! utbrast Kurt, bet sig i läppen. Suzanne vände sig långsamt mot honom och yttrade : Min fästman ämnar begära ditt tillstånd att någon gång få besöka mig. Alltså måste han ha ett rum. Eller vill du att han skall ligga hos mig?
Nej men Sussi! utbrast fru de Lorche. Fästmannen grinade förläget, Kurt rodnade, fru Ingeborg skyndade att föra fästmannen upp på vinden. Där fanns tvenne gästrum: det ena stort, präktigt möblerat och med utsikt över fjärden, det andra betydligt mindre och enklare. Fästmannen valde det enkla. Han sa: Det duger utmärkt åt mig, och mamma kan behöva det andra för att hysa förnämligare gäster. Det var ju blygsamt, men också tråkigt. Det lilla rummet var beläget ovanför hennes sängkammare. Och eftersom hon gick tidigt till sängs och barnen sent, skulle det bli otrevligt att ha honom där. Han skulle störa hennes sömn. Men sådant är småsaker och hon gjorde inga invändningar. Hon lovade att göra rummet så trevligt som möjligt. Han tackade och kysste på hand, vilket hon egentligen fann obehagligt. Men sådant är också bara småsaker.
De åto upp matsäcken på förstukvisten. De förlovade kysstes. Kurt sa till fru de Lorche:
Är det inte otroligt snaskigt att pussas, när man äter?
