CHEFEN FRU INGEBORG
Bör man inte kunna behärska sig så pass, att man håller sig hygglig under måltiderna? Och är det inte ouppfostrat och oblygt att plåga andra människor med erotisk läppakrobatik? Be Louis att han skonar våra känslor.
Suzanne pekade på sin fästman, sa: Han är oskyldig. Det är jag, som kysser honom. Och hon upprepade manövern.
Fru de Lorche skrattade:
Ja, sa hon, jag måste ge Suzanne rätt. Min pojke är verkligen alldeles för blyg för att frivilligt kyssas offentligen —
Usch! utbrast Kurt. Jag mår illa. Tag bort dem. Jag vägrar att äta. Det är oanständigt!
Blunda! tillrådde fru Ingeborg, mumsande med frisk aptit. Blunda och försök att behålla ditt ädla tänkesätt, när du själv blir förlovad.
Jag vet inte, fortfor fru de Lorche och log, halvt vemodigt, halvt ironiskt, om det är med alla mödrar som det var med mig. Jag inbillade mig i det längsta, att Louis aldrig skulle bli kär. På nytt, menar jag. Ty han var kär. Han var blint förälskad i ett medelålders fruntimmer med vitt hår och härjade drag. Inte sant, Louis?
Fästmannen nickade ivrigt och log — den gången utan att vrida munnen på sned. Kurt sa allvarligt och bestämt:
Så är det med mig. Jag är kär i min mamma. Jag kommer aldrig att bli kär i någon annan. Jag kommer aldrig att gifta mig. Åtminstone inte så länge jag har mamma.
Stillsam och sorgsen kom fru Ingeborgs betraktelse:
Det besynnerliga är, att han vill uppskjuta allt roligt och angenämt till efter min död. Så är det att vara älskad av ett troget hjärta. Lita på mig — åtminstone så länge du lever —
Vet ni vad? Vi se ut som ett begravningsfölje!
Fästmannen inföll:
Det gjorde de verkligen. Alla voro de svartklädda, och fru
94
