CHEFEN FRU INGEBORG
son hade fångat deras uppmärksamhet: den ena smålog, den andra sköt samman ögonbrynen. Kurt, som talade om affären, ivrigt förfäktande vissa åsikter, avbröt sig och viskade: Titta på gräshopporna! De tro att vi är ett förlovat par. Hans ansikte fick ett fånigt förälskat uttryck, och mötande de båda gummorna utbrast han: O, mitt älskade sockerhjärta! och kysste modern smackande. Usch! sa fru Ingeborg, men kunde inte låta bli att vända sig om, för att se verkan. Den var lustig. Gummorna hade vänt sig om, och ett ögonblick såg hon deras ansikten tätt intill varandra, lika som två teatermasker av samma karaktär, men med olika uttryck: den ena mysande mild, den andra bistert fördömande. Kurt sa: Den ena tror att vi är förlovade, den andra misstänker en brottslig kärlek. De komma att tvista om oss hela kvällen.
Säkert, bekräftade fru Ingeborg. Och när de släckt ljuset kommer den milda att tänka någonting vackert om kärlek och kyrkogård. Livet triumferade över döden. Hon kommer att säga till sina kära döda: Vi ses igen, ty den som älskar kan icke dö. Hon kommer att somna i en vision av Uppståndelsen, hon kommer att se sig själv hand i hand med de kära döda vandra genom Paradisets port. Den bistra däremot kommer att tänka någonting fult om människorna, som nte ens på dödens mark förmå styra sina skamliga lidelser. Hon kommer att tänka på ett dött barn, ett litet pyre som min Ingeborg. Lycklig du, som slapp det skändliga. Även hon kommer att somna i en vision av den Yttersta Dagen, men hon får djävlar och fördömda i sällskap. Så olika världar bygga två tvillingar på samma lilla händelse, som inte ens var en händelse utan bara ett narri. Vad tjänar det då till att grubbla?
Du milde! utbrast Kurt, när började du grubbla?
96