CHEFEN FRU INGEBORG
Fru Ingeborg svarade allvarligt:
Jag tänker börja. Jag har aldrig grubblat över någonting annat än affären och ungarna. Rätt vad det är kommer döden och då har jag inte tänkt mig om det allra ringaste. Har jag haft mera nytta av mina fyrtiofem år än pyret av sina nio veckor? Har jag kommit till världen för att se en modehandel växa och förkovras? Finns det modeaffärer i himlen, dit jag hoppas komma? Eller varför eljest detta allt uppslukande intresse för modebranschen?
Nu gå vi hem, avgjorde Kurt. Körrgårdsluft är inte nyttig för svaga hjärnor. Inte i skymningen, inte!
De gingo. Men vid grindarna stannade fru Ingeborg och sa:
Titta! Kan man se någonting vackrare och löjligare?
Hon pekade på en gubbe, som lekte med en helt liten pojke. De sprungo emot varann, fäktande med armarna, skrikande och pipande, de framställde rädsla och vrede, låtsades skrämma varann, låtsades slå riktigt hårt. Dessemellan stånkade de av trötthet och framstötte ansträngda skratt.
Det är ju alldeles tydligt, sa fru Ingeborg, att båda två ha lika tråkigt. Gubben längtar efter nattrock och tofflor, pysen efter sina leksaker. Men det är vårsöndag och de måste ha alldeles särskilt roligt hela dagen. Se hur de anstränger sig! Se hur gubben våndas! Se hur nära pysen är att ta till lipen, fast han skrattar! Jag måste roa den stackars pojken, tänker gubben. Jag måste roa den stackars gubben, tänker pojken. Är det inte pinsamt att se dem? Jag önskar, att de kunde tänka: Kanske är det lika bra att inte roa sig som att roa sig? Egentligen är det ett ganska förnuftigt tänkesätt: kanske är allting lika bra —
Sannerligen! utbrast Kurt, nu går vi hem.
Han förde henne med fast hand till spårvagnen. När de
