Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

( 95 )

LII.

Så Harold inom sig; men han for fram,
På denna strand, ej kall för allt som väckte
De glada fåglars hop till tidig sång,
I dalar der en biltog vore lycklig.
Fast på hans panna synas mörka drag
Af stilla vildhet, som intagit platsen
Af känsla skarp, men mindre alfvarsam,
Ej glädjen alltid saknas i hans blickar,
Den tänds af sådan syn, men smyger blott och flyr.

LIII.

Ej var för kärlek dödt hans bröst, fastän
Passionerne sig sjelfva tärt till aska.
Förgäfves vilja vi den se med köld,
Som mildt emot oss ler; och hjertat vänligt
Besvarar vänlighet, ehuru vandt
Vid afsmak för allt verldsligt. Så han kände,
Och älskadt minne hyste af ett bröst,
Ett troget bröst som ljuf förtröstan väckte,
Mot det, i lugnad stund, han önskat hvila få.

LIV.

Han lärt att älska — jag ej vet hvarför
Ty det hos sådant väsen ej kan väntas —
Af barndom i sin blomma hjelplös blick,
Ja, äfven i dess vagga. Hvad bevekte
Till slik förändring den, som med förakt
Såg menskoslägtet, båtar ej att veta.
Men så det var; och fast i enslighet,
Förtryckta känslor sakna kraft att växa,
Dock glödde denna än, då annat allt var släckt.